Man faller aldrig om man har en stöttepelare. Vid närmare eftertanke har jag verkligen förstått vikten av att känna sig trygg, sedd och omhändertagen under uppväxten. Annars går det snett. 

Det kunde ha gått snett. Men tack, o tack, det gjorde det inte. Andra problem, visst, men inte sånt. Aldrig sånt.

Loooooooovin'!

 /S 

Ibland så undrar jag varför. Tänker att jag är så jävla dum i huvet som står kvar på samma plats, aldrig viker från den vägen jag valde för så länge sedan. Det är inte försent att gå tillbaka. Eller ja, okej... att gå tillbaka är kanske försent, men att välja en annan väg, det går fortfarande, det är inte som om jag aldrig sett skymten av nya stigar, de finns, har alltid funnits, men jag har alltid fast stått fast på min väg, den enda rätta vägen, den enda vägen som jag ärligt kan stå på, som jag vågar stå på, den enda vägen vars mark jag åtminstone delvis känner till. Jag har ett behov av den tryggheten, att veta vad marken under mig är jord av. Och även om jag med tiden upptäckt stenar längs stigen som jag inte trodde fanns spelar det ingen roll, för det är inte stenarna som håller upp mig när jag går, det är leran som vägen är jord av. Visst kommer det göra ont att en dag trampa på en sten, att snubbla på gruset och skrapa upp knäet, men säg mig, är inte det bättre än att välja en väg helt utan botten? En sumpmark där jag när som helst kan sjunka ned. En väg som inte tar emot mig när jag faller.

 Men ibland undrar jag... det finns så många som valt att gå på samma väg som mig, och tyvärr smalnar den av. Den är bara bred nog för en av oss, och jag kan falla i gråt bara av tanken på den dag då den som sprungit snabbast når punkten då vägen inte längre kan hålla oss andra också. 

Jag springer inte snabbt, men det borde jag börja göra.

För längst därinne vet jag ju att denna väg om någon väg är bäst lämpad för en sådan löpmatch. Because it will catch me when I fall. It won't ever let me fall through.

Jag gör ingenting annat än gnäller. Jag wajnar sönder om hur jobbigt det är, men jag är helt ärligt SÄMST I VÄRLDEN på att ta mig i kragen. Jag klarar inte av slut, avsked, vägskäl där den ena går åt vänster och jag går åt höger. Jag vill inte att saker skall försvinna, jag vill att de ska bestå, utvecklas framåt, men aldrig någonsin bara ta slut. Jag saknar ihjäl mig efter svunna tider och tänker med sorg i blick, själ och hjärta på allt jag upplevt med människorna som på ett eller annat sätt, genom alla tider, lämnat mig. "Everyone I ever met has made me what I am today" - det är ju så det är. Jag minns att jag förklarade med orden "men jag vill ju ha någon att minnas med" och även om det är långt ifrån mitt enda skäl, så är det faktiskt ett. 

Det är så tydligt. Jag klarar mig en månad men sedan kommer jag till den här punkten.

Det är mitt heroin. Det jag lever för. Det jag andas.

Men jag är för lat och rädd för att köpa nytt.

Och nu. Precis så himla jävla lägligt så spelar dem den låten nu. FAN. This feels no good... Tears shouldn't be streaming down my face, då är det ju inte rätt... kan det knappast vara. Jag VET vad som är viktigt för mig och vad som inte är lika viktigt. My beloved ones are the only thing that matters to me. N E J.

Jag vill ha det på ett annat sätt. Jag måste prata om det här.  

Jag kom in på AUC. En ansedd utbildning. Dyr också. Jag kom in.

Jag är inte glad. Jag gråter. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill inte ha den här typen av förändring. Jag vill inte att det ska ta slut samtidigt som jag vet att jag inte kan klamra mig fast vid min ungdom, vid människorna jag älskar så mycket men som jag till slut kommer måsta skiljas ifrån.

Varför kan inte någon flytta med mig? Göra allt med mig. Jag vill inte lämna alla jag älskar.

Be strong, jag klarade en pärs på ganska så många år och detta rör sig endast om fem månader... Jag vet.

Men jag vet också att det är försent då.

Eller...

Mest av allt vet jag att det är försent redan nu och det får mig att känna såhär.  

För övrigt har jag tänkt göra något vettigt av allt detta skrivande. Jag vet att jag är begåvad, jag vet att jag kan lyckas, jag måste bara börja visa framfötterna. Annika, du sitter inte säkert länge till för snart kommer jag dig ikapp. 

Lev väl, vänner 

Ikväll är ingen bra kväll, så jag tar till mitt gamla vanliga knep. Det där som är lite som superlim, fixar porslinsfigurinen perfekt för stunden fast den kanske faller ihop efter en vecka. Vissa saker kan inte lagas med superlim, men allt kan förbättras litegrann åtminstone. Ikväll tittar jag tillbaka på gamla minnen. Ikväll kollar jag på gamla mejl. Gamla bilder; "tumnötta fotografier ur en svunnen tid", om man skall vara lite symbolisk med de tråkiga virtuella digitalfotografierna. 

Ikväll lever jag igår. Ikväll finns inte idag eller imorgon eller this very now.

Ikväll lagar jag mitt hjärta med superlim.

Och du var någon i mitt liv, du var min vän en gång men du försvann. Vad du sa, vad du kanske trodde men inte hoppades lika mycket på det hände liksom inte.

Jag visste att hejdå var hejdå.  

Mitt förra inlägg har en hel del substans faktiskt, ständigt stöter jag på situationer då allt jag tänker är "varför slänger jag allt i diket, det här är en sån jävla bra människa"...

Men. Jag vet inte.