Jag gör ingenting annat än gnäller. Jag wajnar sönder om hur jobbigt det är, men jag är helt ärligt SÄMST I VÄRLDEN på att ta mig i kragen. Jag klarar inte av slut, avsked, vägskäl där den ena går åt vänster och jag går åt höger. Jag vill inte att saker skall försvinna, jag vill att de ska bestå, utvecklas framåt, men aldrig någonsin bara ta slut. Jag saknar ihjäl mig efter svunna tider och tänker med sorg i blick, själ och hjärta på allt jag upplevt med människorna som på ett eller annat sätt, genom alla tider, lämnat mig. "Everyone I ever met has made me what I am today" - det är ju så det är. Jag minns att jag förklarade med orden "men jag vill ju ha någon att minnas med" och även om det är långt ifrån mitt enda skäl, så är det faktiskt ett. 

Det är så tydligt. Jag klarar mig en månad men sedan kommer jag till den här punkten.

Det är mitt heroin. Det jag lever för. Det jag andas.

Men jag är för lat och rädd för att köpa nytt.